Jag tänkte skriva om ett tråkigt och jobbigt ögonblick i mitt liv. Nämligen när min vän Beri kom in på sin skola i London. Vi var i Magaluf då och hade the time of our lives. Jag visste att det var på g och att hon någon gång under veckan skulle få det där mejlet som sa att hon hade kommit in. Jag, Martina och Sliva hade varit och kikat runt lite på en marknad i närheten när vi kom tillbaka till hotellet. Väl tillbaka möttes jag av Beri som hade ett leende på läpparna men tårar i ögonen. Jag förstod direkt att hon hade kommit in. Inombords brast någonting. Beri är min bästa vän och det gjorde så ont när jag tänkte på hur de skulle bli när hon skulle flytta ifrån oss. Jag la mig på en solstol och kollade ner i poolen där tjejerna badade. Jag kände tårarna samlas i mina ögon. Beri som känner mig allt förväl för att veta att någonting är fel går fram till mig och ger mig en kram. I och med kramen började även mina tårar att falla ner för mina kinder. Och dom slutade inte rinna förräns flera timmar senare. Jag saknar Beri varje dag och önskar hela tiden att London låg fem minuter bort. Jag älskar dig.