Jag är ingen direkt känslomänniska som gråter till typ Extreme home make over eller någonting sådant. Jag är faktiskt rätt märklig när det kommer till att gråta. Hemska situationer som tillexempel när jag får reda på när min kompis morfar har blivit sjuk och ligger på sjukhus - då srattar jag istället för att bli ledsen. Jag vet, ni tror säker att jag är helt knäpp i skallen men jag kan inte riktigt förklara varför jag blir så märklig i dessa situationer. Jag tror att jag har lite svårt helt enkelt att visa de där jobbiga känslorna att jag helt enkelt visar raka motsatsen istället.

En film som får mig att gråta som aldrig förr är Allt För Min Syster. När jag och Tuva såg den på bio satt vi längst fram, hulkade, hyperventilerade och jag övervägde flera gånger att gå ut i korridoren och gråta ut på riktigt.

Ett annat starkt minne från när jag grät väldigt mycket åt en film var när jag, syrran och Saga såg The notebook för några år sedan. Alla tre satt de sista fem minuterna och hyperventilerade så pass mycket att det slutade med att vi sprang upp till Sagas mamma och sökte tröst.