Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Enligt mig har jag världens bästa föräldrar. Jag kan naturligtvis inte säga att de är era Världens Bästa Föräldrar, men de är mina.
De har varit varit tillsammans i 21 år, gifta i 12 och still going strong. Jag tycker det nästan är lite läskigt att de fortfarande är så himla kära. Visst, de bråkar väll ibland och vill kanske hoppa ut genom fönstret för att slippa varandra för en stund. Men de få gånger som detta händer blir de oftast vänner snabbt efteråt.


Jag och mamma i Barcelona förra hösten.

Min mamma, Anna-Lena, är en sån mamma som sätter allt före sina barn. Hon är en sådan som släpper allt och åker till mig och bara finns där när jag är ledsen. Hon är en sådan som alla har svårt att inte tycka om, en sådan som sprider glädje var hon är går och lyser kärlek från topp till tå. Min mamma driver en inredningsbutik sedan nästan tre år tillbaka här i Gävle. En vacker inredningsbutik som luktar kärlek och harmoni när man kliver in genom dörren och där varje kund blir bemötta av världens finaste leende av mamma. Min fina mamma. Min mammas humor är lite knasig och rätt tråkig om du frågar mig. Men på något underligt sätt blir hennes skämt så jäkla roliga när hon berättar dom. "Vet ni vart man köper billigast kor i världen? KOrea". Detta är ett typiskt exempel på hennes "tråkiga" humor. Min mamma är fantastisk.


Jag och pappa i USA förra vintern.

Min pappa, Lasse, är så jävla fin. Rakt igenom. Ber du honom om en sak, gör han allt för att det ska bli gjort. Jag vill inte låta bortskämd och kanske lite elak, men han är lite utav en curlingpappa. Han skjutsar mig och Matilda lite för ofta, hämtar oss lite för ofta och betalar lite för många telefonräkningar.. Han är en sådan pappa som springer fram till ytterdörren när man kommer hem ifrån världens jobbigaste arbetsplats och kramar om en och säger "vad duktigt du har varit". Han är underbar.  Pappa är också väldigt, väldigt rolig. Han har - bara för att nämna en sak - dansat magdans inför Andree Esteche. True story.

Ibland får jag ångest att jag inte uppskattar mina föräldrar tillräckligt. Dom har gett mig så otroligt mycket sedan den dagen jag föddes. Kärlek, omtanke, matriella saker, glädje, lycka och en drös med andra fina saker.  
Det finns inte ord som kan förklara hur mycket jag älskar mina föräldrar. Ni är bäst.

Hanna Ottilia Flach (aka Hanna Montana)


Den 30 juni stod jag packad och klar på perrongen i Gävle. Väskor fyllda med shorts öl och våtservetter.  En vecka med skratt musik och underbara människor framför mig. Peace and Love i Borlänge- here we come! Vi var nästan samma gäng som året innan, förutom att Hanna skulle följa med.  Vi hade bara bytt några ord i skolan tidigare och hejat lite diskret på stan. Hanna var lite smått sen (hon är ganska ofta sen) den där regniga onsdagen och ett tag trodde jag att hon inte skulle dyka upp. Resten av gänget var redan på plats i Borlänge och körde för fulla muggar, jag och Hanna var tvungna att åka ner dagen efter, varför minns jag faktiskt inte.  Jag var så nervös att jag trodde jag skulle dö, jag har aldrig haft svårt för att träffa nya människor men just Hanna verkade så mogen och häftig och jag minns att jag tänkte – vad tusan ska jag prata med henne om? Nu i efterhand så har vi skrattat åt det flera gånger, för så fort vi satt oss på tåget så var det som vi aldrig gjort någonting  annat än att pratat med varann. Kärlek vid första ögonkastet. Jag tycker att det var så extremt modigt av Hanna att följa med ett så redan tighta gäng på festival utan att egentligen känna någon. Så där har vi en sak som jag ser upp till hos Hanna. Hennes mod. Det spelar egentligen ingen roll vad det handlar om men har hon bestämt sig för någonting så blir det så.  

Hanna är också en riktigt givmild person som aldrig medvetet skulle göra någonting som hon visste skulle skada en annan person. Jag tror det finns få människor som är så genomgoda som Hanna.

Man vet, att om det är någonting, så finns hon alltid där. Man kan vara världens tröttaste och äckligaste person på måndag morgon, men så ler Hanna lite så känns det plötsligt lite varmare i hjärtat. Man brukar ju kunna säga att en person kan lysa upp ett helt rum med sin närvaro, och precis så är det med Hanna.

Jag har alltså inte känt Hanna länge. Men länge nog för att veta att jag älskar henne och för att  ha massa underbara minnen tillsammans med henne. Men inte länge nog för att kunna varenda personlighets drag och varje detalj om hennes uppväxt.

Något som jag vet är att Hanna gått igenom en riktigt tung period i sitt liv, och det är ingenting som jag önskar att någon ska behöva gå igenom. Men att hon idag sitter mitt i mot mig och ser så extremt frisk och lycklig ut får mig att småle för mig själv här framför datorn.  Hanna är en av de starkaste personer jag träffat. Att vara nere på botten och vända är inte det lättaste . Att ge så mycket av sig själv och knappt kräva någonting tillbaka är en vacker egenskap.

Någonting som jag inte förstår med Hanna är hur hon kan vara så organiserad hela tiden. Allt på sin plats och ordning och reda. Själv har jag min garderob på golvet och mitt smink i en konsum-påse. Det är det en egenskap hos Hanna som jag skulle vilja skulle smitta av sig lite.. Jag kan komma hem till Hanna och hon säger förtvivlat ”jag vet.. det ser ut som skit.” så ser det ut som att värsta städteamet har varit där och skrubbat.

Något annat som jag fascineras av med Hanna är hennes förmåga att vakna 10 i 8 och sedan vara på skolan pigg och fräch som en lärka 30 minuter senare och utbrista ”shit vad jag försov mig, jag känner mig så jävla äcklig” sånna gånger blir jag så irriterad på henne att jag får lust och skrika rakt ut åt henne. En annan sak som jag kan irritera mig på med Hanna, men som igentligen är rätt gullig är hennes förmåga att berätta någonting, berätta och berätta, oftast ruggigt detaljerat MEN, aldrig riktigt komma till punkten.

När Hanna bad mig skriva det här var det första jag tänkte att jag skulle skriva ner alla mina fina minnen med henne. Men det är för många för att klottra ner dem nu. Jag vill bara avsluta med att säga att hon är en underbart glad och mysig tjej som man aldrig kan få nog utav!

Sen är hon ju en riktigt snygging också, eller hur?
Puss och Kram / Lisa


jag och Lisa.

Som sagt, jag ville inte sitta här och röjja på om mig själv så jag bad min fina, FINA vän Lisa skriva det här inlägget istället. "Asså, du får ju be någon annan skriva det här om du inte blir nöjd" sa hon innan hon räckte över datorn. Lisa, är du helt dum i huvudet? Det här var det finaste, vackraste och snällaste någon har skvrivit om mig. Någonsin. Jag älskar dig.