Idag är det fem år sedan tsunamin i Asien svepte in över land. Några av er läsare kanske redan visste detta, men jag och min familj befann oss på en av Thailands stränder just när denna naturkatastrof bröt ut. Vi hade åkt dit några dagar innan julafton tillsammans med tre andra familjer, firat en underbar julafton på stranden, badat, solat och haft jätteroligt. På annandagen hände dock något inte alls lika roligt. Vi tvingades springa för livet, bort från vågorna och stranden, upp till säkrare platser uppe i bergen. Vågorna var dock för snabba och kraftiga så vi alla träffades av dem och trycktes in i hotellväggar, träd och staket. Dagarna i Thailand efter tsunamin var bland de värsta dagarna i mitt liv. Vi kämpade som djur för att kunna boka om våra biljetter - vilket vi lyckades med och fick komma hem en vecka tidigare. Den här dagen kommer nog alltid att vara lite speciell för mig. Jag vaknade imorse och tänkte genast på stunden då jag tittade ut mot horisonten och möttes av en vägg och vatten, drabbdes av panik och började springa för livet.

Måste vara nämna okså att alla i vårat sällskap klarade oss med endast några skär- och skrapsår på kroppen och hemska minnen i huvudet. Men vi hade tur i oturen, det hade lika gärna kunnat sluta helt annorlunda.