Jag har inte en hel drös med syskon och bröder. Jag har en tvillingsyster. Men varför ha flera dussin syskon när man har en som är bäst i hela världen?
Bilder från när vi var i Kalifornien förra vinter.

Jag och Matilda har känt varandra i 18 år, eller 6736 dagar, eller 161 666 minuter, eller 9 699 992 sekunder. Uttryck dig hur du vill, vi har känt varandra sedan dagen vi föddes iallfall.
Jag och Matilda har genom åren slagit varandra, bitit varandra , skrikit åt varandra, inte pratat med varandra på dagar pågrund av ilska, hoppat på varandra (true story) och väldig ofta skrikit hemska ord till varanda. Vad jag vill komma till är att mellan alla dessa onda stunder har vi också skrattat, lekt, gråtit tillsammans, hittat på bus tillsammans, haft tråkigt tillsammans, upplevt en jäkla massa minnen tillsammans och häft jäkligt roligt ihop.
Alla gånger vi har åkt bil till stugan i Idre, till släktningar i helsingborg eller till mormor i Falun har vi byggt kojor, lekt regestreringskyltsleken, skrattat så högt att pappa (som kör) har blivit så arg att han hotat att släppa av oss vid vägkanten (vilket han naturligtvis inte har gjort på riktigt). Alla gånger vi har börjat skratta exakt samtidigt åt någonting och sedan haft väldigt svårt att sluta. Världigt svårt.

Många frågar hur det är att ha en tvillingsyster. "rätt drygt" svarar jag oftast. Men ärligt talat, så är det jävligt fantastiskt. Tänk er att ha er bästa vän hemma hos er. Varje dag. Tänk er att er bästa vän, är er syster. 

När jag var sjuk för några år sedan var hon en av dem som aldrig lämnade mig i sticket och alltid fanns vid min sida. Hon hjälpte mig upp ifrån botten, hon hjälpte mig att lämna det mörka bakom mig och fick mig att sikta på det ljusa. 

När hon var i USA i ett år var livet hemma inte detsamma. Jag kunde inte gå upp till hennes rum när jag ville och bara hänga. Jag kunde inte ringa henne när jag ville och bara snacka om ingenting. Visserligen fans skype och vi pratade väldigt ofta där men det var ändå inte riktigt detsamma.

En av alla våra skype-samtal. Här försöker vi att se så lika ut som möjligt, lyckas vi bra tycker ni?

Trots att vi befann oss flera tusen mil bort ifrån varandra kom vi på något sätt varandra närmare.
Det var under hennes månader i USA som jag bestämde mig för att tatuera in hennes namn på min arm. En sak jag aldrig någonsin har - eller kommer - att ångra. Det känns så rätt att ha just hennes namn där.


Min tatuering som jag gjorde i juni i år.